Richard Dybeck föddes den 1 september 1811, som femte barn och yngsta son i en syskonskara på sju barn. Barnen fick sin första utbildning i prostgården av en "lärmor", men Richard påverkades naturligtvis också av sina föräldrar, framför allt modern, Maria Ulrica Remmer.

"Min moder - död 1828 - var min enda uppfostrarinna så länge hon lefde. Det var hon som först rigtade min blick mot himlen, den hon liknade vid en ljus sal. […] 
Det var hon som första gången satte bok i min hand, först ledde mina fingrar till afteckning af en liljekonvalje, den jag än ser så väl som låge blomman nu för mig. Och det var hon som vid mormors zittra föresöng de gamla visorna, som ännu äro mig kärast…" 
skriver han i sin självbiografi.

Barndomen beskrivs som lycklig, och intresset för forntiden väcktes tidigt. "Snart var jag äfven vid Korslöth, der alla mina sagor fingo lif. Skog, vattenfall, ättehögar, bautastenar, en gammal ringmur på berget och frånvaro af menniskor", berättar han om tiden innan han som 11-åring flyttade till Västerås Trivialskola för vidare studier i tio år. Skolan engagerade honom inte lika mycket som fritiden, då han fick tillfälle att sjunga eller ströva runt i omgivningen och avteckna de fornminnen han fann.

Hösten 1831 fortsatte han studierna i Uppsala. "Och studierna! Å jo, min far hade bestämt nära tre år för min vistelse vid Akademien, och mitt mål var bara hofrättsexamen, emedan jag något skulle bli".

I maj 1834, samma dag som han avlade examen,lämnade han Uppsala för att under två år auskultera i Hovrätten i Stockholm. Tjänstgöringar som domare i Eskilstuna och vikarierande borgmästare i Eskilstuna och Torshälla följde, men Richard trivdes inte med arbetsuppgifterna.

För att få mera tid för sitt huvudintresse, fornforskningen, sökte och fick han arbete som protokollförare i Hovrätten - ett arbete som han misskötte till den grad att han " ålades i Mars månad att vid 50 dalers vite inom viss tid expediera ett öfverlegadt protocoll. Fullgjorde efter ordres, och tog så min Maths ur skolan. Runa hade veckan förut utkommit (febr. 1842), mottagits med bifall, och jag var för alltid fornforskare."

Trots att han saknade formell utbildning lyckades det honom att under cirka 30 år få bidrag till sin forskning från Svenska Vitterhetsakademien. Under dessa år vandrade han genom större delen av Sverige och stora delar av Norge för att insamla såväl folkmusik som att registrera fornminnen. Till sin hjälp hade han ett 40-tal rapportörer runt om i landet som också skickade bidrag till hans under åren 1842 - 1876 oregelbundet utkommande tidskrift Runa.

Richard Dybeck brann för sin uppgift och till skillnad från andra samtida fornforskare studerade han lämningarna på plats. Genom sitt engagemang och sin påstridighet lyckades han också rädda många fornminnen från förstörelse - dock inte alla, vilket han surt noterar i sina rapporter då han återbesökt utsatta platser. Samtida forskare kritiserade honom för att vara amatörmässig och alltför poetisk i sina rapporter. Han anklagades också för att inte återställa fornminnen efter utgrävning, det vill säga samma kritik som han framfört mot jordägare och andra i sina egna rapporter.
Hans alltmera växande intresse för runinskrifter fick också kritik - Dybeck ansåg runstenarna vara forntida dokument och därigenom våra äldsta skrivna källor till historien, men hans bristande kunskaper i nordisk språkhistoria spelade honom spratt och ledde ofta till överraskande tolkningar.

1845 drabbades Richard Dybeck av ett slaganfall under en rundvandring i Dalsland. Han förlorade känseln i halva ansiktet, höger hand och höger ben. Detta handikapp till trots fortsatte han oförtrutet sitt forskningsarbete. Han lärde sig nu att skriva och teckna med vänster hand.

Med åren blev Richard Dybeck alltmera bitter. Han kände sig inte uppskattad efter förtjänst. Hans frispråkiga kritik mot såväl riksantikvarien B.E. Hildebrand som andra auktoriteter försvårade hans möjligheter till ekonomiskt och annat stöd. En ljuspunkt under dessa år var det fem år långa och barnlösa äktenskapet med Leontine Forsbom. "Nu hade jag en öm, trogen och huslig maka. Hon följde mig på alla resor och gjorde många upptäckter; upptecknade folkvisor, sägner, landskapsord m.m. - alltid glad och upplifvande." Sorg och saknad präglade nu Richard. "Kärlekens lif är en blommas. Den 13 Juni 1865 slöt min himmelska engel sina ögon för sista gången. Verlden blef mig mörk och natten har nu varat länge. Tårar och tröstlöshet! Mina tusen böner till Gud att få följa henne ännu ohörda. Mina sträfvanden, min sorg, äfven det ögonblickliga leendet, äro förtviflans. En sådan maka, som Leontine, hafva få egt." skriver han i sin självbiografi.

Till raden av besvikelser tillkom även att vara förbigången vid tillsättningen av tjänsten som antikvitetsassistent med hela Sverige som arbetsfält. Richard hade själv ställt förslaget att inrätta två sådana tjänster. Nu godkändes bara en tjänst, och Pär Säve, bror till en av de tre som beslöt om tillsättningen, förordades.

1877 avled Richard Dybeck på sjukhuset i Södertälje och han begravdes på Norra kyrkogården i Stockholm. I dag vet ingen var graven ligger, men en minnessten finns rest på kyrkogården.
Det må vara att han i vissa avseenden saknade kunskaper, men frågan är om någon samtida gjort mera för bevarandet av svenska fornminnen, folksånger, folklekar, legender, gåtor, vallvisor o.s.v. Genom att aktivt söka fram icke noterade fornminnen, genom att ihärdigt betona vikten av fornminnenas bevarande och genom sitt engagemang för att starta fornminnesföreningar förtjänar han mera uppmärksamhet än han hittills fått. Han var mera folkupplysare än vetenskapsman. Tidskriften Runa vände sig till den intresserade allmänheten och han lyckades bredda intresset för fornminnen och allmogekultur i Sverige.

Köping i augusti 2011
Henry Segerström