D. var till utbildningen jurist men synes fr. o. m. 1842 uteslutande ha ägnat sig åt antikvariska och därmed besläktade uppgifter. Redan som skolpojke intresserade sig D. för fornminnen och sysslade med deras avbildning. Senare företog han under flera årtionden in på 1870-talet, i stor utsträckning på bekostnad av offentliga medel, forskningsresor till skilda delar av landet för uppletande och undersökning av sådana minnesmärken. Det insamlade materialet (i ATA) är av betydande omfattning och alltjämt av värde, särskilt i den mån det berör nu förstörda fornlämningar. Åtskilligt av detsamma har D. själv publicerat i tidskriften Runa och sina andra skrifter.

Värdefulla äro särskilt, tagna som en helhet, de anteckningar om och bilder av runstenar, åt vilka D. under hela sin levnad ägnade stort intresse. Då han icke var — och icke heller själv gav sig ut för att vara — filolog, äro de visserligen behäftade medj många brister, såsom för övrigt redan av samtida granskare påpekades. »Hans läsningar äro icke alltid fullt pålitliga och framför allt sällan fullt uttömmande. Inför svårlästa ställen ger han snart tappt — helt naturligt därför att inskriftens språkliga betydelse inte har så särskilt stort intresse för honom» (E. Wessén). Å andra sidan lyckades D. med mycken flit och aldrig slappnande intresse att uppspåra många runmonument, som varit helt okända eller sedan 1600-talet legat fördolda och bortglömda.

Vid bedömandet av D: s verksamhet som utgrävare måste man erinra sig, att samtiden ännu inte i nämnvärd grad tillägnat sig metodisk skolning på detta område och att värdet av fältarbetena för vår tid ej alltid är så stort. Också mot D. kunna många berättigade anmärkningar riktas, både när det gäller värdesättningen av fynden och deras exakta beskrivning i ord och bild. Bättre äro hans vyer över enstaka fornminnen och fornminnesplatser, om de också ofta störas av felaktiga perspektiv och dimensioner. Dessa svagheter delade D. med nära nog alla samtida konstnärer, som upptogo sådana motiv: till en del förklaras de av, att man medvetet strävade till en rekonstruktion av monumenten. Det är tydligt, att D. framför allt intresserade sig för stämningsvärdena, för fornminnenas inplacering i landskapsbilden och deras mer eller mindre framkonstruerade samklang med denna. I detta fall var D. en typisk arvtagare av romantikerna från 1800-talets förra del.